Tunaweza - Vi kan! : Om att använda drama som metod för att stärka unga flickors självkänsla i ett utvecklingsland
Åman, Julia (2016)
Åman, Julia
Yrkeshögskolan Novia
2016
All rights reserved
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-201605168014
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-201605168014
Tiivistelmä
I detta examensarbete behandlar jag hur man kan använda drama som metod för att stärka unga flickors självkänsla i ett utvecklingsland. Arbetet kretsar kring de erfarenheter jag fick när jag gjorde mitt konstnärliga examensarbete som dramainstruktör på en grundskola i Tanzania.
I kapitel ett, två och tre redogör jag för hur kvinnors situation ser ut i Tanzania, lyfter fram hur fysisk bestraffning påverkar ett barns självkänsla, och framhäver att åsikterna gällande effekterna av fysiska bestraffningen är delade. I kapitel fyra och fem beskriver jag hur arbetsprocessen såg ut, vilka problem jag stötte på och hur arbetet framskred. I kapitel sex reflekterar jag kring hur atmosfären påverkar hur en dramaprocess utfaller. I kapitel sju beskriver jag resultatet av en misslyckad dialog mellan mig och lärarna på skolan.
I det åttonde och sista kapitlet sammanfattar jag vilka lärdomar jag har fått av processen. Jag drar slutsatsen att drama är en fungerande metod för att stärka flickors självkänsla men att miljön och kulturen också påverkar barn starkt och att det därför är viktigt att vuxna i barnens närhet också har en positiv inställning till den stärkta självkänslan man genom drama kan uppnå. Jag konstaterar att det är av stor vikt att lärare och dramainstruktörer i ett samarbete är ense om vad syftet med dramaarbetet är och att båda parterna stöder barnens utveckling. Slutligen begrundar jag hur jag skulle gå till väga om arbetet med gruppen skulle vidareutvecklas. In this Bachelor's thesis I inquire how drama can be used as a method to increase young girls' self-esteem in a developing country. The study revolves around the experiences gained while practising my artistic work as a drama instructor at a primary school in Tanzania.
In chapters one, two and three, I give an account of the situation of women in Tanzania, present the effects that corporal punishment has on children’s self-esteem, and point out that the opinions on the effects of corporal punishment are divided. In chapters four and five, I describe the process, the problems I faced and how our work proceeded. In chapter six, I reflect upon how the atmosphere affects how the drama process turns out. In chapter seven, I describe the results that were caused by a lack of communication between myself and the teachers at the school.
In the eighth and final chapter, I summarize the knowledge I gained from the process. I come to the conclusion that drama is an effective method for increasing young girl's self-esteem, while noting that culture and environment also influence the children. As such, it is important that the adults in the children’s lives also have a positive attitude to the gained self-esteem that drama enables. I establish the importance that teachers and drama instructors must place on a united conception towards the purpose of drama, and that both parties support the children’s development. Ultimately I deliberate on how I would proceed if I were to continue the work with the group.
I kapitel ett, två och tre redogör jag för hur kvinnors situation ser ut i Tanzania, lyfter fram hur fysisk bestraffning påverkar ett barns självkänsla, och framhäver att åsikterna gällande effekterna av fysiska bestraffningen är delade. I kapitel fyra och fem beskriver jag hur arbetsprocessen såg ut, vilka problem jag stötte på och hur arbetet framskred. I kapitel sex reflekterar jag kring hur atmosfären påverkar hur en dramaprocess utfaller. I kapitel sju beskriver jag resultatet av en misslyckad dialog mellan mig och lärarna på skolan.
I det åttonde och sista kapitlet sammanfattar jag vilka lärdomar jag har fått av processen. Jag drar slutsatsen att drama är en fungerande metod för att stärka flickors självkänsla men att miljön och kulturen också påverkar barn starkt och att det därför är viktigt att vuxna i barnens närhet också har en positiv inställning till den stärkta självkänslan man genom drama kan uppnå. Jag konstaterar att det är av stor vikt att lärare och dramainstruktörer i ett samarbete är ense om vad syftet med dramaarbetet är och att båda parterna stöder barnens utveckling. Slutligen begrundar jag hur jag skulle gå till väga om arbetet med gruppen skulle vidareutvecklas.
In chapters one, two and three, I give an account of the situation of women in Tanzania, present the effects that corporal punishment has on children’s self-esteem, and point out that the opinions on the effects of corporal punishment are divided. In chapters four and five, I describe the process, the problems I faced and how our work proceeded. In chapter six, I reflect upon how the atmosphere affects how the drama process turns out. In chapter seven, I describe the results that were caused by a lack of communication between myself and the teachers at the school.
In the eighth and final chapter, I summarize the knowledge I gained from the process. I come to the conclusion that drama is an effective method for increasing young girl's self-esteem, while noting that culture and environment also influence the children. As such, it is important that the adults in the children’s lives also have a positive attitude to the gained self-esteem that drama enables. I establish the importance that teachers and drama instructors must place on a united conception towards the purpose of drama, and that both parties support the children’s development. Ultimately I deliberate on how I would proceed if I were to continue the work with the group.