Småbarns anknytning till föräldrarna vid skilsmässa och växelvist boende
Pastewka, Marika; Norström, Linda; Hansson, Annika (2020)
Pastewka, Marika
Norström, Linda
Hansson, Annika
2020
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2020060116057
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2020060116057
Tiivistelmä
Sedan slutet av 1950-talet har skilsmässor ökat, vilket betyder att allt fler barn befinner sig i skilsmässofamiljer. Vi diskuterar det 0 - 3 åriga barnets anknytning till föräldrarna efter en skilsmässa och vid växelvist boende. I bakgrunden har vi använt oss av olika teorier och lagstiftning. Materialet som använts är både europeiskt och amerikanskt vilket gör att materialet relaterar till den kulturen. Dock ansåg vi att kulturen endast hade en liten påverkan på forskningarna. Skillnader i lagstiftning tog vi i beaktande. Bowlbys anknytningsteori och Eriksons utvecklingsteori fungerar som riktlinjer för detta arbete. Frågeställningarna i arbetet är “Hur kan föräldrarna stödja att barnet får en trygg an-knytning till båda föräldrarna vid växelvist boende?” och “Hur kan en vårdare uppmärksamma ett barns anknytning till sina föräldrar efter skilsmässa?”. I metoden analyserar vi 12 artiklar med hjälp av kvalitativ innehållsanalys, för att få svar på våra frågeställning-ar. Detta examensarbete är ett beställningsarbete av Barnavårdsföreningen (BF) där vi tar fram den nyaste informationen angående barn i skilsmässofamiljer. Syftet med detta examensarbete är att öka den professionellas, förälderns och läsarens förståelse om barnets anknytning vid skilsmässa och växelvist boende. Resultatet visar att trygg anknytning främjas av att den primära anknytningspersonen är närvarande och att hen har en förmåga att uppmärksamma barnets behov och känslor. Barnet kan dock få en trygg an-knytning trots att anknytningspersonen inte ständigt är närvarande, exempelvis på grund av problem med den mentala hälsan eller stress som är kopplat till föräldraskapet. Anknytningen hindras inte av växelvist boende, då barnet ändå spenderar sin tid med en av anknytningspersonerna. Forskning visar att barn anpassar sig bäst till växelvist boende då de är över tre års ålder. Vårdare och psykologer kan bedöma barnets anknytning med hjälp av pålitliga metoder och mätare. Det har inte forskats så mycket kring ämnet, där-för skulle vidare forskning behövas för att nå en högre evidensgrad.