Att skådespela på en annan dialekt : En undersökning av utmaningarna man ställs inför

Abstract

Genom att medverka som skådespelare i Turteaterns (Kärrtorp, Sverige) uppsättning av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen blev jag medveten om de förändrade förutsättningarna en skådespelare möter när hen ska skådespela på en annan dialekt än den som faller hen naturligt. Pjäsmanuskriptet för Äldreomsorgen i Övre Kågedalen var skrivet på en västerbottnisk dialekt och därför spelades även föreställningen på dialekt. Syftet med denna uppsats är även att väcka uppmärksamhet till det heterogena teaterspråk som dominerar scenerna i Finland.

Genom att väga mina egna erfarenheter mot skådespelarkonstnärliga och språksociologiska källor har jag försökt belysa de utmaningar en skådespelare ställs inför i sitt arbete med den dialektala rollen.

Slutsatsen är att skådespelaren språkligt bör förbereda sig väl innan pjäsmanuskriptet tilldelas henne, på så vis störs inte impulser och intryck av onödig oro gällande uttal. Skådespelaren bör arbeta för att hens verktyg, kroppen, är vältränad och anpassbar för både nya roller och därav nya sätt att tala – t.ex. på en annan dialekt. Genom övning, upprepning och improvisation av språket utvecklas den nya dialekten snart till en mekanisk vana och skådespelandet kan ske obehindrat.

Työskenneltyäni näyttelijänä Turteaternin esityksessä ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” tulin tietoiseksi olosuhteista joihin näyttelijä törmää joutuessaan näyttelemään murteella, joka ei ole hänelle luontainen. Esityksen käsikirjoitus oli kirjoitettu Västerbottenin murteella, jolla kyseinen esitys myös näyteltiin. Tämän aineen tarkoitus on myös kiinnittää huomiota suomenruotsalaisten näyttämöiden heterogeniseen näyttämökieleen.

Vertaamalla omia kokemuksiani sekä näyttelijäntyötä että kielisosiologiaa käsitteleviin lähdeteoksiin olen pyrkinyt valaisemaan osaa niistä haasteista, joita näyttelijänä kohtaa työssään murretta puhuvien roolien parissa.

Loppupäätelmäni on, että näyttelijän tulisi valmistuttua ääntämistä murteeseen, harjoitella kyseistä murretta, ennen kuin hän saa käsikirjoituksen ja täten välttää tilannetta jossa eri impulssit, vaikutelmat tai muut häiriötekijät koskien ääntämistä estäväevät näyttämöllistä läsnäoloa tilanteessa. Näyttelijän tulee tehdä työtä sen eteen, että hänen työkalunsa, eli kehonsa on hyvin treenattu ja mukautuva hänen kohdatessa uusia rooleja, eli uusia tapoja puhua, esimerkiksi eri murteita.

By acting in the play ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (put up by Turteatern, Kärrtorp, Sweden), I got aware of the changes in circumstances, that an actor encounters when acting on another dialect than what she is used to. The manuscript for ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” was written on a dialect from the Northern part of Sweden, Västerbotten, and therefor the play was also put up on that same dialect. The purpose of this essay is also to illuminate the heterogenious theatrelanguage existing on theatrestages through-out Finland.

By comparing my own experience with different acting-theories and sociolinguistical sources, I have tried to illuminate the challanges an actor faces while working with a charachter speaking a dialect.

My conclusion is, that the actor should linguistically be well prepared even before she is handed the manuscript, in that way impulses and impressions are in no threath of worries connected to the pronunciation of the dialect. The actor ought to work with her tool, her body, so that it is well-trained and adaptable both for new charchters and therefore also new ways of speaking – for example, on another dialect. Through experience, rehearsing and improvisation of the language, the new dialect will develop into a mechanical habit and the acting will occur without obsticles.