Ett salutogent perspektiv på införandet av tekniska hjälpmedel till en person med en minnessjukdom och till hens närstående : en fokusgruppintervju med minnesskötare i Österbotten.

Abstract

Syftet med denna studie är att identifiera vad som underlättar eller hindrar införandet av tekniska hjälpmedel för att främja hälsan för personer med en minnessjukdom och hens familj, enligt Österbottens minnesskötare. Fokusgruppintervjuer med 11 minnesskötare i Österbotten görs och materialet analyseras med kvalitativ innehållsanalys. Det resultat som stiger fram är, att om man önskar implementera tekniska hjälpmedel för att stöda hemmaboendet så ska själva behovet av hjälpmedlet komma från personen med en minnessjukdom och hens närstående. Genom ett salutogent perspektiv och tidig implementering av tekniska hjälpmedel har man bästa förutsättningar att nå hälsa och trygghet för både personen med en minnessjukdom och hens närstående. Närstående får samtidigt avlastning. Tekniken ska underlätta och stöda, inte ersätta mänsklig kontakt. De viktigaste faktorerna, som gynnar en etisk implementering av tekniska hjälpmedel är, att en person med en minnessjukdom och hens närstående får information i ett tidigt skede, när personen med en minnessjukdom förhoppningsvis ännu har sjukdomsinsikt och att personen med en minnessjukdom uttrycker sitt samtycke till exempel i form av en vårdvilja. Då ges personen möjlighet till delaktighet och självbestämmande och integriteten beaktas. Minnesskötaren är den första personen, som personen med en minnessjukdom och hens närstående kommer i kontakt med, när de söker hjälp på grund av minnesproblem. Minnesskötaren har därför en nyckelroll med tanke på tidig intervention. För att minnesskötaren ska lyckas med det behöver hen mera skolning om tekniska hjälpmedel. Minnesskötarna behöver även ett utökat samarbete sinsemellan för diskussioner kring verksamhetssätt och för att skapa en gemensam värdegrund. Tillsammans är minnesskötarna starkare och kan påverka till ett värdigt liv för personen med en minnessjukdom och hens närstående.

Tämän tutkimuksen tarkoituksena on selvittää, mikä helpottaa tai vaikeuttaa teknisten apuvälineiden käyttöönottoa, edistämään henkilöiden joilla on muistisairaus ja heidän perheidensä terveyttä. Kohderyhmä haastatteluja tehdään Pohjanmaan 11:lle muistihoitajille ja aineistosta tehdään laadullisen sisältöanalyysin. Tulos mitä nousee esille, on, että jos halutaan teknologisia apuvälineitä tukemaan kotona asumista niin, tarpeen on tultava henkilöltä jolla on muistisairaus ja hänen omaisiltaan. Lähtien salutogeneettisestä näkökulmasta ja apuvälineiden varhaisesta implementoinnista, saadaan parhaat edellytykset terveyden ja turvallisuuden saavuttamiseksi sekä henkilölle, jolla on muistisairaus että hänen omaisilleen. Omaisille saadaan samalla helpotusta. Tekniikan täytyy helpottaa ja tukea, ei korvata ihmiskontakteja. Tärkeimmät tekijät, jotka suosivat eettistä, teknisten apuvälineiden implementointia ovat että henkilö jolla on muistisairaus ja hänen omaisiensa saavat tietoa aikaisessa vaiheessa kun henkilöllä jolla muistisairaus toivottavasti tiedostaa sairauden ja ilmaisee suostumuksensa hoitotahdon muodossa. Silloin henkilölle annetaan mahdollisuus osallistumiseen ja itsemääräämiseen ja koskemattomuuden suoja huomioidaan. Muistihoitaja on ensimmäinen henkilö, johon henkilö jolla on muistisairaus ja hänen omaisiensa saavat yhteyden kun he hakevat apua muistiongelmiin. Muistihoitaja on siksi avainasemassa ajatellen varhaista puuttumista. Jotta muistihoitaja onnistuisi tässä hän tarvitsee enemmän koulutusta teknisistä apuvälineistä. Muistihoitajat tarvitsevat myös laajempaa yhteistyötä keskenään keskusteluille toimintatavoista ja yhteisen arvoperustan luomiseksi. Yhdessä muistihoitajat ovat voimakkaampia ja voivat vaikuttaa ihmisarvoiseen elämään henkilölle jolla on muistisairaus ja hänen omaisilleen.

The purpose of this study is to identify what facilitates or hinders the introduction of assistive technology in order to promote the health of people with a memory disorder, and for their families. Focus group interviews where made with 11 memorynurses in Ostrobothnia and a qualitative content analysis of the material where performed. If one wish to implement technology to support living at home, then the need for aid should come from the person with a memory disorder and his/her family. Through a salutogenic perspective and early implementation of assistive technology, the best conditions to meet health and security for both the person with a memory disorder and his/her family and in addition, give relief to family, are met. Technology should facilitate and support, not replace human contact. The main factors, that favour an ethical implementation of assistive technology is that a person with a memory disorder and his/her family is informed in time. And that the person with a memory disorder expresses his/her consent, for example, in the form of a care will when the person with a memory disorder, hopefully still has insight into his/her own medical condition. Then the person is given the opportunity for participation and self-determination and integrity is taken into account. The memorynurse is the first person, that the person with a memory disorder and his/her family comes in contact with, when seeking help because of memory problems. The memorynurse therefore has a key role to play with regard to early intervention. For the memorynurse to succeed with that, he/she need more training about assistive technology. Memorynurses need even greater cooperation among themselves for discussions on working methods and to create a common set of values. Together, the memorynurses are stronger and can influence to a dignified life for the person with a memory disorder and his/her family.