UV Aging in Plastics
Barck, Victor (2018)
Barck, Victor
Yrkeshögskolan Arcada
2018
All rights reserved
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2018052910813
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2018052910813
Tiivistelmä
The purpose of this thesis is to find out the expected lifetime of radiation aged ther-moplastic material. The method is to irradiate PET and PP with UV radiation and measure the rate of degradation. The thesis focuses on the physical properties of the material and how UV radiation breaks bonds and/or cures the material. The UV source is a metal halide lamp and universal testing machine is used to record the properties of the samples. The samples are standardized dog bones. The plastics of the samples are tested for standard deviation. Then samples are exposed to UV light for ten hours and again tested for standard deviation to get knowledge of if the quality is good enough for the test. The samples are then exposed for a longer interval and periodically tested for stress strain and Young’s modulus. The intervals are chosen in reference to the ten-hour exposure test. The result showed that both plastics degraded. Both PP and PET got stiffer and PET got stiff to the point that the material shattered. PP had a change of color that is a clear sign of change in the electron configuration. PET warped a lot but is not a result of uneven degradation due to the material being more transparent than PP. UV-degradering av plaster
Detta arbete är utfört för att fastställa den förväntade livslängden för plaster. Genom att bestråla plastbitar med starkt UV-ljus kan man på kort sikt mäta degradering. Metoden går ut på att två olika plaster föråldras och testas för mekanisk spänning, deformation och elasticitetsmodul. Med hjälp av resultaten kan man räkna ut raten av degradering. Plasterna PET och PP testas och med hjälp av olika plaster får man information om plaster föråldras på liknande sätt. Arbetet består av tre tester. Först testar man egenskaperna hos obestrålade provbitar i ett dragtest utfört med en universell testmaskin. Detta gör man för att få fram standardavvikelsen som behövs för att räkna ut kvaliteten på plasterna. De obestrålade provbitarna jämförs sedan med provbitar bestrålade i tio timmar för att se om någon förändring skett. Detta test är också utfört för att bestämma tiden och intervallerna provbitarna i det slutliga testet föråldras. Bestrålningstiden fastställs till 48 timmar och provbitarna testas med åtta timmars mellanrum för olika egenskaper för att få fram en syn på utvecklingen i materialen. Resultatet är att båda plasterna förändras på olika sätt av bestrålningen. PET:s två sista provbitar uppvisade en våldsam reaktion i dragtestet då de splittrades. PP däremot bytte färg till en svagare gul färg. PET:s elasticitetsmodul förändrade sig lite och höll sig huvudsakligen på samma nivå. Den mekaniska spänningen och deformationen hade en jämn ökning fram till de två sista provbitarna där plastens egenskaper gav efter. Resultaten stämmer bra överens med splittringen i dragtestet. Detta betyder att PET både brutit och bildat nya bindningar med energin från UV-strålningen. PP:s mekaniska spänning föll i mitten av bestrålningstiden och steg tillbaka före slutet. Deformationen föll radikalt för de två sista provbitarna. Elasticitetsmodulen hade en gradvis stigande kurva vilket tyder på att plasten skapat nya bindningar och härdats. Standardavvikelsen visade att plasterna var av god kvalitet men blev ännu bättre efter tio timmars UV-bestrålning. för att få ännu noggrannare resultat kunde plasternas ursprungliga kvalitet vara bättre. PET-plasten böjde sig under bestrålningen och böjdes aldrig tillbaka. Detta kan vara ett resultat av att ställningen som håller upp provbitarna framför UV-källan blev varm och bildade märken där provbitarna rörde ställningen. PP kunde ha bestrålats lite längre för att man skulle få fram information om plasten fortsätter att bli styvare eller om den till slut ger upp. Som källor till arbetet användes vetenskapliga texter i bok-form och elektronisk form. För formler och teorier användes internetsidor.
Detta arbete är utfört för att fastställa den förväntade livslängden för plaster. Genom att bestråla plastbitar med starkt UV-ljus kan man på kort sikt mäta degradering. Metoden går ut på att två olika plaster föråldras och testas för mekanisk spänning, deformation och elasticitetsmodul. Med hjälp av resultaten kan man räkna ut raten av degradering. Plasterna PET och PP testas och med hjälp av olika plaster får man information om plaster föråldras på liknande sätt. Arbetet består av tre tester. Först testar man egenskaperna hos obestrålade provbitar i ett dragtest utfört med en universell testmaskin. Detta gör man för att få fram standardavvikelsen som behövs för att räkna ut kvaliteten på plasterna. De obestrålade provbitarna jämförs sedan med provbitar bestrålade i tio timmar för att se om någon förändring skett. Detta test är också utfört för att bestämma tiden och intervallerna provbitarna i det slutliga testet föråldras. Bestrålningstiden fastställs till 48 timmar och provbitarna testas med åtta timmars mellanrum för olika egenskaper för att få fram en syn på utvecklingen i materialen. Resultatet är att båda plasterna förändras på olika sätt av bestrålningen. PET:s två sista provbitar uppvisade en våldsam reaktion i dragtestet då de splittrades. PP däremot bytte färg till en svagare gul färg. PET:s elasticitetsmodul förändrade sig lite och höll sig huvudsakligen på samma nivå. Den mekaniska spänningen och deformationen hade en jämn ökning fram till de två sista provbitarna där plastens egenskaper gav efter. Resultaten stämmer bra överens med splittringen i dragtestet. Detta betyder att PET både brutit och bildat nya bindningar med energin från UV-strålningen. PP:s mekaniska spänning föll i mitten av bestrålningstiden och steg tillbaka före slutet. Deformationen föll radikalt för de två sista provbitarna. Elasticitetsmodulen hade en gradvis stigande kurva vilket tyder på att plasten skapat nya bindningar och härdats. Standardavvikelsen visade att plasterna var av god kvalitet men blev ännu bättre efter tio timmars UV-bestrålning. för att få ännu noggrannare resultat kunde plasternas ursprungliga kvalitet vara bättre. PET-plasten böjde sig under bestrålningen och böjdes aldrig tillbaka. Detta kan vara ett resultat av att ställningen som håller upp provbitarna framför UV-källan blev varm och bildade märken där provbitarna rörde ställningen. PP kunde ha bestrålats lite längre för att man skulle få fram information om plasten fortsätter att bli styvare eller om den till slut ger upp. Som källor till arbetet användes vetenskapliga texter i bok-form och elektronisk form. För formler och teorier användes internetsidor.