Inlärning av resiliensfärdigheter i simulerade vårdsituationer

Abstract

Resilienssitaidot ovat taitoja, jotka mahdollistavat muuttuvan suorituskyvyn hallinnan. Tämän opinnäytetyön tarkoituksena oli kartoittaa ensihoitajaopiskelijoiden kokemuksia resilienssitaitoja vaativiin simuloituihin hoitotilanteisiin osallistumisesta. Sekä simulaatio-oppimisen soveltuvuus tarkoitukseen sekä osallistujien kokemukset tunnereaktioista olivat keskiössä. Teoreettinen viitekehys koostui simulaatio-oppimisen teoriasta, joka kuvailee ne oletukset, joista oppimisen ajatellaan syntyvän, sekä taktisesta resilienssistä, joka kuvailee muuttuvan suorituskyvyn hallinnan ilmiönä taktisella tasolla. Tutkimus toteutettiin analysoimalla ryhmäkeskusteluista saatu materiaali laadullisen sisällönanalyysin keinoin. Osallistujia oli 10. Ennen keskusteluihin osallistumista osallistujat osallistuivat tässä opinnäytteessä kuvattuihin simulaatiotapauksiin. Oppimismenetelmää pidettiin sopivana, ja simulaatiotapauksiin liittyvät teoriasta johdetut piirteet koettiin vaatimustasoa lisäävinä. Osallistujat tunnistivat myös sellaisia tekijöitä, jotka olisivat hyödyttäneet oppimista, mutta joita ei oppimismenetlmän rajoitusten vuoksi voitu riittävän uskottavasti simuloida. Osallistujat tunnistivat itsessään joitain kielteisiä simulaatiotilanteiden aiheuttamia tunteita, mutta kokivat saaneensa vahvistusta toiminnalleen ja tunteilleen sekä arvokasta palautetta. Teema ja opetuksen sisältö koettiin tarkoituksenmukaiseksi. Lopputulema: Simulaatio-oppiminen soveltuu resilienssitaitojen oppimiseen, mutta osallistujien odotukset ja edellytykset onnistua on huomioitava.

Resiliensfärdigheter är färdigheter som stöder hantering av variabilitet i prestanda. Syftet med detta arbete var att utreda förstavårdarstuderandes upplevelser av att delta i simulerade vårdsituationer som förutsätter resiliensfärdigheter. Upplevelser om både inlärningsformens lämplighet och deltagarnas emotionella respons till undervisningen utreddes. Den teoretiska referensramen för arbetet bestod av simuleringsbaserad inlärning, som beskriver de premisser genom vilka inlärning i simuleringsomgivning antas ske, och taktisk resiliens, som beskriver hantering av variabilitet i prestanda som fenomen. Studien utfördes genom en kvalitativ innehållsanalys av material som samlades in genom fokusgruppdiskussioner. Före diskussionerna deltog respondenterna i simuleringsscenarier som beskrivs i detta arbete. 10 respondenter deltog i diskussionerna. Inlärningsformen upplevdes som lämplig, och scenariernas särdrag som härleddes ur teorin upplevdes göra scenarierna utmanande. Respondenterna identifierade också faktorer som kunde bidra till inlärning av resiliensfärdigheter, men som inte i tillräcklig grad var närvarande i simuleringsscenarierna. Respondenterna identifierade vissa negativa känslor som uppkom under simuleringarna, men upplevde också att deras handlande och känslor validerades och de fick värdefull feedback. Temaområdet och undervisningens innehåll upplevdes som relevant och meningsfullt. Slutsatser: Simuleringsbaserad undervisning lämpar sig för inlärning av resiliensfärdigheter, men studenternas förväntningar och förutsättningar att lyckas är viktiga att beakta.