Att beskriva självdestruktivt beteende i drama och film: en kreativ forskning i att skriva manus

Abstract

Syftet med detta arbete är att undersöka hur man på ett autentiskt sätt skriver självdestruktivt beteende i film. Då destruktiva beteenden som självskada och substansmissbruk beskrivs i media möts man ofta av problemet att gränsen till romantisering kan vara otydlig. Det är viktigt att fortsätta normalisera olika psykiska störningar och minska tabut runt dem, men vi i mediebranschen måste vara medvetna om var gränsen mellan att normalisera och romantisera går så att vi inte av misstag blir en del av problemet. Examensarbetet består av mitt manus Älska mej, som fungerar som det centrala forskningmedlet, och en reflektiv processbeskrivning av manusförfattandet. Förutom processbeskrivningen använde jag mig även av tidigare publicerat material för att hitta svar på min forskningsfråga. Under skrivprocessen undersökte jag i praktiken hur jag beskriver dessa ämnen på basen av varierande förforskning och mina personliga erfarenheter. Fastän konstnärlig forskning knappt kommer fram till ett absolut svar, kom jag ändå fram till mina slutsatser: det är viktigt att visa det som kommer före och efter ett självdestruktivt beteende, det inre illamåendet måste lyckas skildras ordentligt, karaktärerna måste vara äkta och ärliga, och de äckliga och generande sidorna av ett beteende gör det otrevligt och motbjudande. Då man beskriver missbruk och självskada ska man visa så många sidor av ämnet som möjligt, eftersom film är en konstform och kan försköna även de mest förödande sidorna av den mänskliga upplevelsen.