Barnets röst i barnskyddet: en kvantitativ studie om hur barns delaktighet kan stärkas i beslut som rör dem inom barnskyddet
Antus, Mirjam (2025)
Antus, Mirjam
2025
All rights reserved. This publication is copyrighted. You may download, display and print it for Your own personal use. Commercial use is prohibited.
Julkaisun pysyvä osoite on
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2025051612442
https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-2025051612442
Tiivistelmä
Detta examensarbete undersöker barns delaktighet i beslut inom barnskyddet, med fokus på hur tidigare placerade barn har upplevt sin möjlighet att påverka beslut som rör deras liv. Studien syftar till att kartlägga hur väl barns röster hörs inom barnskyddsprocesser samt att identifiera hur socionomer kan arbeta mer förebyggande för att stärka barns inflytande och livskvalitet.
Undersökningen har genomförts som en kvantitativ studie där före detta barnskyddsklienter besvarat en enkät om sina erfarenheter av delaktighet under placering. Resultatet visar att många barn upplever att deras synpunkter beaktas i tillräcklig grad, vilket kan påverka deras självkänsla och känsla av sammanhang positivt. Samtidigt framkommer att ett gott bemötande, tydlig kommunikation och möjlighet att uttrycka sig ökar känslan av delaktighet och trygghet.
Teoretiska utgångspunkter för studien har varit utvecklingspsykologiska perspektiv samt sociologiska teorier kring struktur, aktörskap och identitet. Studien visar att barns delaktighet till viss del begränsas av institutionella ramar, yrkespersoners osäkerhet och en vuxencentrerad kultur. För att motverka detta lyfts behovet av strukturerade metoder, såsom kognitiv beteendeterapi, psykoedukation och CPC-modellen, som kan främja barns aktiva deltagande i beslut.
Slutsatsen är att barns röst måste ges större utrymme inom barnskyddet. Genom ökad medvetenhet, utbildning och praktiska verktyg kan personal inom det sociala arbetet skapa mer barncentrerade arbetssätt, vilket i sin tur kan minska risken för negativa långsiktiga konsekvenser och bidra till en tryggare uppväxt för barn inom barnskyddet. This thesis investigates children's participation in decision-making within child protection services, with a particular focus on how previously placed children have experienced their ability to influence decisions affecting their lives. The study aims to assess how well children's voices are heard during child welfare processes and to identify how social workers can work preventively to enhance children's influence and quality of life.
The research was conducted as a quantitative study, where former child welfare clients responded to a questionnaire about their experiences of participation during placement. The results show that many children feel their views are considered, which can positively affect their self-esteem and sense of coherence. However, the study also shows that good treatment, clear communication, and opportunities for self-expression increase feelings of participation and security.
The theoretical framework includes developmental psychology and sociological theories on structure, agency, and identity. The study reveals that children's participation is often limited by institutional structures, professional uncertainty, and an adult-centered culture. To counteract this, structured methods such as cognitive behavioral therapy, psychoeducation, and the CPC model are highlighted as ways to promote children's active involvement in decision-making.
The conclusion is that children’s voices must be given greater space within child welfare services. Through increased awareness, education, and practical tools, social workers can develop more childcentered approaches, which in turn can reduce the risk of long-term negative outcomes and contribute to a safer upbringing for children within child protection.
Undersökningen har genomförts som en kvantitativ studie där före detta barnskyddsklienter besvarat en enkät om sina erfarenheter av delaktighet under placering. Resultatet visar att många barn upplever att deras synpunkter beaktas i tillräcklig grad, vilket kan påverka deras självkänsla och känsla av sammanhang positivt. Samtidigt framkommer att ett gott bemötande, tydlig kommunikation och möjlighet att uttrycka sig ökar känslan av delaktighet och trygghet.
Teoretiska utgångspunkter för studien har varit utvecklingspsykologiska perspektiv samt sociologiska teorier kring struktur, aktörskap och identitet. Studien visar att barns delaktighet till viss del begränsas av institutionella ramar, yrkespersoners osäkerhet och en vuxencentrerad kultur. För att motverka detta lyfts behovet av strukturerade metoder, såsom kognitiv beteendeterapi, psykoedukation och CPC-modellen, som kan främja barns aktiva deltagande i beslut.
Slutsatsen är att barns röst måste ges större utrymme inom barnskyddet. Genom ökad medvetenhet, utbildning och praktiska verktyg kan personal inom det sociala arbetet skapa mer barncentrerade arbetssätt, vilket i sin tur kan minska risken för negativa långsiktiga konsekvenser och bidra till en tryggare uppväxt för barn inom barnskyddet.
The research was conducted as a quantitative study, where former child welfare clients responded to a questionnaire about their experiences of participation during placement. The results show that many children feel their views are considered, which can positively affect their self-esteem and sense of coherence. However, the study also shows that good treatment, clear communication, and opportunities for self-expression increase feelings of participation and security.
The theoretical framework includes developmental psychology and sociological theories on structure, agency, and identity. The study reveals that children's participation is often limited by institutional structures, professional uncertainty, and an adult-centered culture. To counteract this, structured methods such as cognitive behavioral therapy, psychoeducation, and the CPC model are highlighted as ways to promote children's active involvement in decision-making.
The conclusion is that children’s voices must be given greater space within child welfare services. Through increased awareness, education, and practical tools, social workers can develop more childcentered approaches, which in turn can reduce the risk of long-term negative outcomes and contribute to a safer upbringing for children within child protection.
