Glitterfiskarnas ankomst: om fobi och egenterapi genom konstskapande

Abstract

I mitt arbete har jag fördjupat mig i min entomofobi dvs. insektsfobi och vad det här betyder för mig och inom konst. Syftet var att visa en av mina sårbara sidor till omvärlden och att få andra att förstå vad min fobi egentligen är för något. Det var också en slags inre resa för att själv begripa det meningsfulla i mitt ämne och att hitta min identitet som konstnär. Det hela började som en slags egenterapi genom konsten men blev så mycket mera än att skapa vacker konst av något jag inte tycker om. Min metod var att först arbeta väldigt mycket med det praktiska görandet, en hel del tankearbete hände innan jag skrev ner något. Jag lärde mig mycket jag inte visste innan i min forskning och mitt arbete, både om ämnet och mig själv. Jag lyckades inte totalt komma över min fobi men jag kom en bit på vägen, och mitt verk blev många silverfiskar under en discolampa. Trots allvaret jag inledde mitt arbete med blev slutresultatet lekfullt, vilket jag tycker är en bra sak eftersom egenterapi inte behöver vara eller se ut på något visst sätt. I slutändan framhäver mitt arbete det behagliga i det obehagliga vilket jag anser att är en del av min evolution som konstnär.

Työssäni olen syventynyt hyönteisfobiaani ja siihen, mitä se merkitsee minulle ja taiteelle. Tarkoituksena oli näyttää yksi haavoittuvista puolistani muille ja saada ne ymmärtämään, mikä fobiani todella on. Se oli myös eräänlainen sisäinen matka ymmärtääkseni aiheeni merkityksen ja löytääkseni identiteettini taiteilijana. Kaikki alkoi eräänlaisena itseterapiana taiteen kautta, mutta siitä tuli paljon enemmän kuin kauniin taiteen luominen jostain, josta en pidä. Menetelmäni oli ensin työskennellä paljon käytännön tekemisen parissa, paljon ajatustyötä tapahtui ennen kuin kirjoitin mitään ylös. Opin paljon sellaista, mitä en tiennyt aiemmin tutkimuksessani ja työssäni, sekä aiheesta että itsestäni. En onnistunut pääsemään täysin yli fobiastani, mutta pääsin hieman matkaan, ja työni oli monta sokeritoukkaa diskolampun alla. Huolimatta vakavuudesta, jolla aloitin työni, lopputulos oli leikkisä, mikä on mielestäni hyvä asia, koska itseterapia ei tarvitse olla tai näyttää millään tietyllä tavalla. Lopulta työni korostaa miellyttävää epämiellyttävässä, minkä uskon olevan osa kehitystäni taiteilijana.

In my work, I have delved into my entomophobia, i.e. insect phobia, and what this means to me and in art. The purpose was to show one of my vulnerable sides to the outside world and to make others understand what my phobia really is. It was also a kind of inner journey to understand the meaning of my subject and to find my identity as an artist. It all started as a kind of self-therapy through art but became so much more than creating beautiful art out of something I don't like. My method was to first work a lot with the practical doing, a lot of thought work happened before I wrote anything down. I learned a lot I didn't know before in my research and work, both about the subject and myself. I didn't manage to completely get over my phobia but I did get a bit on the way, and my work became many silverfish under a disco lamp. Despite the seriousness I started my work with, the end result was playful, which I think is a good thing because self-therapy does not have to be or look in any particular way. Ultimately, my work highlights the pleasant in the unpleasant, which I believe is part of my evolution as an artist.