Chiaroscuro: valo ja varjo barokin ajan musiikissa ja kuvataiteessa

Abstract

Opinnäytetyöni aihe on barokin ajan (1600–1750) kuvataiteessa ja musiikissa ilmenevä chiaroscuro -käsite. Sen avulla maalaustaiteessa luotiin valoa ja varjoa käyttämällä dramaattisia valaistukseen liittyviä tehoja. Maalauksia leimaa voimakas realismin tuntu. Musiikissa chiaroscuro on vaihtelevien nyanssien, harmoniassa esiintyvien sävellajivaihteluiden ja soitinten ja nimenomaa laulajan äänessä oleva yhtäaikainen kirkas ja tumma sointi.

Työn lähtökohtana on Noviassa opiskelemani barokkimusiikin sisällöt, mutta myös toisen ammattini, kuvataideopettajan ammattipätevyyteen liittyvä tietotaito.

Valo ja varjo, vaalea ja tumma, kirkas ja samea, hiljainen ja kova, yö ja päivä tuovat vastakohtina elämäämme vaihtelua ja virkistystä. Tasapaksuus on barokkimusiikissa ja barokin ajan kuvataiteessa tuntematon käsite. Ilmeikkyys, runsaus, dynaamisuus, vastakohdat ja dramaattisuus tuovat eloa niin ajan musiikissa kuin kuvataiteessakin. Ilmaisun runsaus ja vastakohtien luomat kontrastit ovat ominaisia molemmissa taiteen muodoissa.

Pyrin työssäni osoittamaan chiaroscuron ilmenemisen sekä barokin maalaustaiteen teoksissa, että ajan musiikissa. Opinnäytetyöhöni liittyy sekä kuvaesimerkkejä että esimerkkejä ajan musiikista. Tällaisina esimerkkeinä toimivat mm. Caravaggion ja muiden aikalaisten maalaukset. Musiikillisina esimerkkeinä käytän G. F. Händelin (1685–1759) Semelen aariaa oopperasta Semele ja C. Graupnerin (1683–1760) Didon aariaa ooperasta Dido, Karthagon kuningatar.

Ämnet för min examensarbete är begreppet chiaroscuro som det förekommer inom barockens bildkonst och musik (1600–1750). Den användes i målning för att skapa dramatiska ljuseffekter med hjälp av ljus och skugga. Målningarna präglas av en stark känsla av realism. Inom musik är chiaroscuro det samtidiga ljusa och mörka klangen av varierande nyanser, olika tonarters karaktär i harmoni och instrument och, specifikt, sångarens röst.

Arbetets utgångspunkt är innehållet i barockmusiken som jag studerat på Novia, men också kunskaper och färdigheter relaterade till mitt andra yrke, yrket som bildkonstlärare.

Ljus och skugga, klart och molnigt, tyst och högt, natt och dag, som kontraster, ger variation och vederkvickelse till våra liv. Enformighet är ett okänt begrepp inom barockmusiken och barockens bildkonst. Uttrycksförmåga, överflöd, dynamik, kontraster och dramatik ger liv åt både tidens musik och bildkonst. Uttrycksrikedomen och kontrasterna som skapas av motsatser är kännetecknande för båda konstformerna.

I mitt arbete strävar jag efter att visa förekomsten av chiaroscuro i både barockmålningar och periodens musik. Mitt examensarbete innehåller både bildexempel och exempel på samtida musik. Dessa är bland andra målningar av Caravaggio (1571–1610) och andra samtida. Som musikaliska exempel använder jag G. F. Händels (1685–1759) Semeles aria ur operan Semele och C. Graupners (1683–1760) Didos aria ur operan Dido, Queen of Carthage.

The starting point of the thesis is the content of baroque music that I studied at Novia, but also the knowledge related to my other profession, a teacher of visual arts.

Light and shadow, light and dark, bright and cloudy, quiet and loud, night and day bring variety and refreshment to our lives, these elements as opposites. Evenness is an unknown concept in baroque music and the visual arts of the Baroque period. Expressiveness, richness, dynamism, contrasts and drama bring life to both the music of the time and the visual arts. The richness of expression and the contrasts created by contrasts are characteristic of both art forms.

In my work, I aim to show the manifestation of chiaroscuro in both baroque paintings and the music of the time. My thesis involves both painting and musc examples of the time. Such examples include paintings by Caravaggio and other contemporaries. As musical examples, I use G. F. Handel's (1685–1759) Semele's aria from the opera Semele and C. Graupner's (1683–1760) Dido's aria from the opera Dido, Queen of Carthage.