Barns samhörighet med naturen: som hävstångspunkt mot en hållbar framtid

Abstract

Människans relation till naturen är en viktig men ofta förbisedd aspekt i diskussionerna om klimatförändring, förlust av biologisk mångfald och hur vi ska lyckas med de förändringar som krävs för en hållbar framtid. I takt med att människors tid i allt större utsträckning spenderas inomhus ökar också klyftan mellan människan och naturen.

I det här examensarbetet utgår jag från hypotesen att det skulle gynna utvecklingen mot en hållbar framtid att fokusera på att hitta motivation i känslan av samhörighet med naturen, att naturen är en del av oss, snarare än att hotet om en obeboelig planet ska vara det som motiverar oss. Med hjälp av väletablerade teorier som djupekologi, socialkognitiv teori och teorin om återhämtning av uppmärksamhet söker jag svar i senaste årens forskning på frågor om hur barns samhörighet med naturen hänger ihop med välmående och känsla av ansvar för naturen. Men också om hur man som vuxen förebild eller förälder i vardagen kan främja barns samhörighet med naturen.

Ihmisen suhde luontoon on tärkeä, mutta usein unohdettu näkökohta, kun käydään keskustelua ilmastonmuutoksesta, luontokadosta ja siitä, miten onnistumme toteuttamaan kestävän tulevaisuuden kannalta välttämättömiä muutoksia. Ajankäytön keskittyminen koko ajan enemmän sisätiloihin johtaa siihen, että kuilu ihmisen ja luonnon välillä kasvaa.

Perustan opinnäytetyöni hypoteesille, jonka mukaan kestävän tulevaisuuden kehityksen kannalta olisi hyödyllistä keskittyä löytämään motivaatio luontoyhteyden tunteesta, siitä, että luonto on osa meitä, sen sijaan, että meitä motivoisi uhka asumiskelvottomasta planeetasta. Käyttäen vakiintuneita teorioita kuten syväekologia, sosiaalinen kognitiivinen teoria ja tarkkaavaisuuden palautumisteoria etsin viime vuosien tutkimuksista vastauksia kysymyksiin siitä, miten lasten yhteys luontoon liittyy hyvinvointiin ja vastuuntuntoon luonnosta. Mutta myös siitä, miten jokainen aikuisena roolimallina tai vanhempana voi arjessa edistää lasten yhteyttä luontoon.

The relationship between human and nature is an important but often overlooked aspect in discussions regarding climate change, biodiversity loss and questions of how we are going to manage carrying out the changes necessary for a sustainable future. As people spend an increasing amount of time indoors, the gap between human and nature keeps on growing.

This thesis is based on the hypothesis that the development towards a sustainable future would be favoured by focusing on finding motivation in the feelings of connection to nature, that nature is a part of us, rather than the threat of an uninhabitable planet being what motivates us. By using well-established theories like deep ecology, social cognitive theory and attention restoration theory I seek answers to questions of how children’s connection to nature correlates with well-being and a sense of responsibility towards nature. I also look at questions of how one, as an adult role model or parent, can enhance children’s connection to nature in your everyday life.