Bara gör nåt! : Ett sorgearbete

Abstract

Mitt examensarbete är ett sorgearbete: en autoetnografiskt och konstnärlig undersökning av sorgen och livet efter min mammas död i mars 2024. I arbetet utforskar jag relationen mellan subjekt och objekt, närvaro och förlust, mig och min mamma. Jag försöker förstå mig själv och min plats i världen efter hennes bortgång.

Den skriftliga delen rör sig mellan personliga erfarenheter och teoretiska perspektiv. Med hjälp av Johan Cullbergs kristeori om traumatiska kriser skapas en struktur och kronologi av en upplevelse som kändes kaotisk. Existentialistiska tankegångar hos bland andra Simone de Beauvoir och Jonna Bornemark används för att belysa människans och sorgens tvetydighet.

Slutligen kompletterar teorier från Susan Sontag, Roland Barthes och Hans Ruin med ett sätt att förstå och sätta ord på skapandet av den visuella delen. Den visuella delen består av ett collage av nytagna fotografier, arkivbilder och materiella spår som handskrivna lappar och fragment från vardagen.

Syftet är att undersöka och praktisera fotografi och text som verktyg i en sorgeprocess. Inte nödvändigtvis för att bevara det som varit, utan för att skapa mening i det som förändrats.

Resultatet är ett samspel mellan bild, minnesspår och skrivande som försiktigt men målmedvetet öppnar ett utrymme där sorgen blir möjlig att gestalta, dela och gradvis integrera.

My bachelor’s thesis is a work of mourning: an autoethnographic and artistic exploration of grief and life after my mother’s death in March 2024. In this work, I explore the relationship between subject and object, presence and loss, myself and my mother. I try to understand myself and my place in the world after her passing.

The written part moves between personal experiences and theoretical perspectives. With the help of Johan Cullberg’s crisis theory on traumatic crises, a structure and chronology is created out of an experience that felt chaotic. Existentialist ideas from, among others, Simone de Beauvoir and Jonna Bornemark are used to illuminate the ambiguity of human existence and grief. Finally, theories from Susan Sontag, Roland Barthes, and Hans Ruin complement the work by offering a way to understand and articulate the creation of the visual part.

The visual part consists of a collage of newly taken photographs, archival images, and material traces such as handwritten notes and fragments from everyday life.

The purpose is to examine and practice photography and text as tools in a mourning process. Not necessarily to preserve what has been, but to create meaning in what has changed.

The outcome is an interplay between image, memory traces, and writing that gently but deliberately opens a space where grief becomes possible to express, share, and gradually integrate.