Tehdä maalaus maailmaksi

Abstract

Jotta löytäisin sanat kertoa, mitä on tehdä maalaus maailmaksi, täytyisi minun sijoittaa maalaustapahtuma kuvitteelliseen avaruuteen, jossa ei tapahtuisi mitään, minkä tietäisin varmasti olevan. Mutta koska siellä ei voisi siitä syystä olla edes kehittynyttä ihmiskuntaa, niin ei siellä voisi olla kieltäkään, ja sen vuoksi kuvaileminen olisi mahdotonta. Kun maalaan, luomisvoima pyyhkii tieltään arkiset ajatukset, ja minä olen omassa avaruudessani. Siellä ei päde kieli. Tässä avaruudessa minun ei tarvitse ajatella laittavani maalaukseen sinistä. Minä näen että siihen täytyy laittaa sinistä. Jos sitä ei olisi valmiina tuubissa pöydälläni, kävelisin vaikka metsään, ja etsisin niin kauan että löytäisin sinisen. Ja tässä omassa avaruudessani tiedän juuri mihin kohtaan sininen kuuluu, ilman että kukaan tulee sitä minulle kertomaan, tai ilman että siihen tulisi edes löytymään ohjeita. Vasta maalaustapahtuman jälkeen minun on mahdollista yrittää kertoa sellaista, minkä koen liittyvän maalaamiseen. Kertominen tapahtuu maalaustapahtumasta jääneen tunteen vallassa, mutta kuvitteellisen avaruuden tilalle on silloin jo tullut todellisuus. Kirjoittaminen on sopiva tapa kertoa ajatuksistaan, ja jonkinlainen kirjoitusväline on aina käden ulottuvilla.

För att hitta orden till att berätta vad det är att göra en målning till en värld, borde jag placera målningshändelsen i en fiktiv rymd, där det inte skulle hända någonting som jag skulle veta att kan hända. Men eftersom det inte skulle kunna finnas ens en utvecklad människosläkt där, skulle där inte heller kunna finnas ett språk, och därför skulle det vara omöjligt att beskriva det hela. När jag målar, sopar skapandets krafter iväg med vardagliga funderingar och jag befinner mig i min egen rymd. Där finns inte språk. I denna rymd behöver jag inte tänka på att sätta blått i min målning, utan jag ser att man måste sätta blått i den. Om det inte fanns färdigt av den i en tub på mitt bord, skulle jag gå fast ut i skogen och söka tills jag hittade blått. Och i denna egna rymd vet jag just var i målningen blått hör, utan att någon kommer och berättar det för mig, eller utan att man ens skulle hitta instruktioner till det. Först efter målningsprocessen är det möjligt för mig att försöka berätta någonting sådant som jag upplever att hör ihop med målandet. Berättandet sker under känslan som lämnat kvar efter målningshändelsen, men istället för den fiktiva rymden finns där redan en verklighet då. Skrivandet är ett lämpligt sätt att berätta om sina tankar, och det finns alltid ett skrivverktyg av något slag nära till hands.

To be able to tell what it is to make a painting to a world, I would have to place the painting process in an imaginary space, where nothing will happen, which existence I am sure of. But because of that there would not be a developed humanity either, there could not be a language, and therefore it would be impossible to describe anything that happens there. When I paint, the power of creating wipes the everyday thoughts out of its way, and I am in my own space. There is no language. In this space I do not have to think that I will put blue colour in a painting. I see that I have to put blue on it. If there was not any blue in a tube on my desk I would go, say, to the woods and search until I would find it. And in this own space of mine I know exactly where the blue colour belongs in the painting, without no one telling me where to put it, or without finding any instructions to how to do it. Not until the painting process is finished, I am able to try to tell about things that I think are related to painting. While telling about them under the feeling that the painting process leaves, has the imaginary space already been replaced with reality. Writing is a proper way to tell about your thoughts, and you always have some kind of writing tool within reach.