Den fysiska aktiviteten på fritiden hos personer med Scheuermanns sjukdom – en kvantitativ enkätstudie

Abstract

Ryggsjukdomar är ett folkhälsoproblem. Dessa allmänt förekommande sjukdomar försämrar hälsan och funktionsförmågan och orsakar därigenom ekonomiska förluster för samhället i form av hälsovårdskostnader, utebliven arbetskraft och produktion samt uteblivna skatteintäkter. Fysisk aktivitet kan däremot förbättra hälsan och funktionsförmågan. Det finns därför orsak att undersöka den fysiska aktiviteten hos personer med olika ryggsjukdomar och vilka olika faktorer som påverkar den och påverkas av den. Det här arbetet är en kvantitativ enkätstudie med syftet att beskriva den fysiska aktiviteten på fritiden hos personer med Scheuermanns sjukdom. Dessutom undersöktes sambandet mellan fysisk aktivitet på fritiden och upplevd livskvalitet, upplevt hälsotillstånd, upplevd ryggsmärta och upplevd inverkan av sjukdomen på fritidsaktiviteterna.

Materialet samlades in genom ett frågeformulär. Respondenterna (n=40) var personer som fått diagnosen Scheuermanns sjukdom på Invalidstiftelsen sjukhus Orton i Helsingfors mellan åren 1947 och 1974. Respondenternas fysiska aktivitet på fritiden i metabolisk ekvivalent (MET-timmar per vecka) räknades ut på basis av den fysiska aktivitetens frekvens, duration och intensitet.

Respondenternas fysiska aktivitet på fritiden var i medeltal 15,8 MET-timmar per vecka (n=36, SD=21,0). Av respondenterna utövade 53 % (n=19) mindre än 500 MET-minuter per vecka. Det fanns ett signifikant negativt samband mellan den upplevda inverkan av sjukdomen på fritidsaktiviteterna och mängden fysisk aktivitet på fritiden (r=-0,35 p=0,041) och en tendens till ett positivt samband mellan fysisk aktivitet på fritiden och upplevt hälsotillstånd (r=0,36, p=0,065). Medelvärdet för den fysiska aktiviteten på fritiden är under minimirekommendationerna hos dem som upplever att inverkan av sjukdomen på fritidsaktiviteterna är 7/10 eller högre.

Resultaten indikerar att en majoritet av dem som har Scheuermanns sjukdom utövar otillräckligt med fysisk aktivitet på fritiden. Ju mer sjukdomen upplevs inverka på fritidsaktiviteterna, desto mindre fysisk aktivitet utövas. Som fysioterapeut eller annan professionell inom hälsovården kan man på basis av resultaten konstatera att många personer med Scheuermanns sjukdom kan utöva fysisk aktivitet på fritiden trots sina symtom, och att möjligheten att utöva fysisk aktivitet inte har bevisats begränsas av ryggsmärta eller dåligt hälsotillstånd, så länge sjukdomens upplevda inverkan på fritidsaktiviteterna är 6/10 eller lägre. Gång är den typ av fysisk aktivitet som passar de flesta personer med Scheuermanns sjukdom, men simning, cykling och skidåkning är också populära. Intensiteten för den fysiska aktiviteten får gärna mätas i relativ intensitet, speciellt om klienten har dålig kondition.

Diseases of the back are a public health problem. These common diseases impact health and function and can thus cause an economic burden for society in the form of health care costs as well as losses in manpower and tax revenue. Physical activity can on the other hand improve health and function. There is therefore reason to study the physical activity in persons with diseases of the back and which factors that influence it and is influenced by it. This thesis is a quantitative survey study with the aim of describing the leisure-time physical activity in persons with Scheuermann’s disease. Additionally, the associations between leisure-time physical activity and perceived quality of life, perceived health status, perceived pain and perceived impact of the disease on leisure-time activities were investigated.

The respondents (n=40) were persons diagnosed with Scheuermann’s disease at the Orton hospital in Helsinki between 1947 and 1974. The respondents’ leisure-time physical activity in metabolic equivalents was calculated on the basis of the frequency, duration and intensity of the physical activity.

The mean leisure-time physical activity of the respondents was 15,8 MET-hours per week (n=36, SD=21,0). Fifty-three per cent of the respondents (n=19) had a physical activity of less than 500 MET-minutes per week. There was a significant negative association between the perceived impact of the disease on leisure-time activities and the amount of leisure-time physical activity (r=-0,35 p=0,041) and a tendency towards a positive association between leisure-time physical activity and perceived health status (r=0,36, p=0,065). There was no significant association between leisure-time physical activity and perceived quality of life (r=0,18, p=0,299), or leisure-time physical activity and perceived pain (r=-0,24, p=0,167).

The results indicate that a majority of persons with Scheuermann’s are insufficiently active in their leisure-time. The more impact the disease is perceived to have on leisure-time activities, the less physical activity is practised. As a physiotherapist or other healthcare professional, one can conclude that many persons with Scheuermanns disease can practise physical activity despite their symptoms, and that the ability to practise physical activity hasn’t been proven to be restricted by back pain or low health status, as long as the perceived impact of the disease on leisure-time activities is 6/10 or less. Walking is the type of physical activity that most persons with Scheuermann’s disease prefer, but swimming, cycling and skiing are also popular. The intensity of the physical activity should preferably be measured in relative intensity, especially if the patient is physically unfit.

Selkäsairaudet ovat kansanterveysongelma. Nämä yleiset sairaudet huonontavat terveyttä ja toimintakykyä ja aiheuttavat siksi yhteiskunnalle taloudellista tappiota terveydenhoitokuluina, menetettynä työvoimana ja menetettyinä verotuloina. Fyysinen aktiivisuus voi sen sijaan parantaa terveyttä ja toimintakykyä. Siksi on aihetta tutkia eri selkäsairauksia sairastavien fyysistä aktiivisuutta ja fyysisen aktiivisuuteen liittyviä tekijöitä. Tämä opinnäytetyö on kvantitatiivinen kyselytutkimus tarkoituksena kuvailla Scheuermannin tautia sairastavien vapaa-ajan liikuntaa. Lisäksi tutkittiin vapaa-ajan liikunnan ja koetun elämänlaadun, koetun terveydentilan, koetun kivun ja taudin koetun vaikutuksen välistä yhteyttä.

Vastaajat (n=40) olivat Invalidisäätiön sairaala Ortonissa vuosien 1947 ja 1974 välillä Scheuermannin taudin diagnoosia saaneita henkilöitä. Vastaajien vapaa-ajan liikunta laskettiin lepoaineenvaihdunnan kerrannaisina (MET-tunteja viikossa) liikunnan useuden, keston ja kuormittavuuden perusteella.

Vapaa-ajan liikunnan määrä oli keskimäärin 15,8 MET-tuntia viikossa (n=36, SD=21,0). 53 % vastaajista (n=19) harrasti liikuntaa alle 500 MET-minuuttia viikossa. Taudin koetun vaikutuksen ja vapaa-ajan liikunnan välillä oli merkitsevä negatiivinen yhteys (r=-0,35 p=0,041) ja vapaa-ajan liikunnan ja koetun terveydentilan välillä oli hienoinen positiivinen tendenssi (r=0,36, p=0,065). Ei ollut merkitsevää yhteyttä vapaa-ajan liikunnan ja koetun elämänlaadun välillä (r=0,18, p=0,299), eikä vapaa-ajan liikunnan ja koetun kivun välillä (r=-0,24, p=0,167).

Tulokset viittaavat siihen, että enemmistö Scheuermannin tautia sairastavista harrastavat riittämättömästi vapaa-ajan liikuntaa. Mitä enemmän sairaus koetaan vaikuttavan vapaa-ajan aktiviteetteihin, sitä vähemmän liikutaan. Fysioterapeuttina tai muuna terveydenhuollon ammattilaisena voi tulosten perusteella todeta, että useat Scheuermannin tautia sairastavat pystyvät harrastamaan liikuntaa oireistaan huolimatta, ja ettei selkäkipu tai huono terveydentila todetusti rajoita kykyä harrastaa liikuntaa, niin kauan kuin taudin koettu vaikutus vapaa-ajan aktiviteetteihin on 6/10 tai vähäisempi. Liikuntamuotona kävely sopii useimmille Sheuermannin tautia sairastaville, mutta myös uinti, pyöräily ja hiihto ovat suosittuja. Liikunnan kuormittavuutta saa mielellään mitata relatiivisena kuormituksena (rasittavuutena), varsinkin jos asiakkaalla on huono kunto.